onsdag, maj 21, 2014

Sjuuuuk på varmaste dagen

Ligger i soffan med klibbig panna, stickad tröja och spyhink inom räckhåll. Varmaste dagen och jag är sjuuuuk :(

Idag var det dessutom tentainlämning och universitetet har aldrig känts längre bort. Maken insåg att jag varken skulle kunna åka buss eller cykla så han skjutsade mig dit. Eftersom attackerna kom med exakt tjugo minuter mellanrum så var det bara att slänga sig på toa, utföra det man gör där när man är sjuk, för att sen sätta sig i bilen.

Väl framme ser jag att studentcentrum öppnar en timme senare än jag trodde. 45 minuter på skolan i mitt tillstånd kändes som en mardröm.  Kaoshåret i tofs som inte lurade någon,  blek och klibbig i hela fejan. Röda utslag runt ögonen efter nattens ansträngningar och en odör av spya och badrumsgolv som borde skuras. Stickad tröja och mysbyxor utan varken bh eller strumpor. 

De glada bekymersfria studenterna på skolan hoppade och skuttade omkring och jag höll mig nära toaletter.  Hoppas det inte är smittsamt det jag har för annars finns det risk att jag är orsaken till en epidemi på skolan.  När smittskyddsläkaren och hennes team om en vecka kommer undersöka vad och vem som orsakat universitetets undergång får jag hoppas de inte läser min blogg. 

Maken fick guidad tur mellan toabesöken då jag mådde riktigt bra. Bjöd honom till och med på kaffe med mina kuponger, det tyckte jag han förtjänade efter att ha tagit ut vasf (vård av sjuklig fru).

När klockan närmade sig öppningsdags såg vi hur alla andra tentainlämningssugna började trängas sig. Jag skulle först och på stappliga ben ställde jag mig, uppstött av min starke make så nära grinden som snart skulle åka upp. Såg några tjejer fundera på samma sak,  men deras enda stress den dagen var säkert att de skulle hinna först ut till studentlägenheternas gräsplättar för att bättra på sina redan bruna perfekta icke sjuka kroppar. 

Maken tog nummerlapp först! Är så lycklig att ha en stabil karl i såna läge, hade jag varit ensam hade jag nog fortfarande legat kvar där. Nertrampad och kvävd i mina egna spyor. 

Så nu ligger jag här, utslagen i soffan, bloggar och tycker synd om mig.  Glad att tentan är inne och att jag har en sympatiskt hund som vaktar mig mot skatorna på altanen som försöker ta sig in.

I natt vid första besöket på stället där man går när man ska pudra näsan så trodde jag att tentafirandet på tisdag kväll hade tagit ut sin rätt,  men det är en omöjlighet.  Två cider, och att jag var hemma halv åtta kan omöjligt orsakat detta lidande 

torsdag, maj 15, 2014

Steve Jobs och fundelerande över samhällets mallar

Jag tog en skärmdump av mitt skrivbord och ska nu filosofera lite över innebörden i Steves ord
















Jag har aldrig någonsin älskat att studera, inte ens när jag var liten. Det enda som var roligt i skolan var att få lära sig läsa och skriva, för då kunde jag själv läsa Bamsetidningarna som jag prenumererade på och jag kunde skriva mina "händelseböcker". Man tog ett A4-papper, vek det på mitten, ritade en teckning på framsidan med en spännande titel, man fyllde två sidor med intriger och streckgubbar (nej, att rita har aldrig varit min starka sida) och på baksidan skrev man SLUT med de färgglada kritorna. Min låda hemma var proppad med såna böcker och i skolbänken fanns det fler av "mina" böcker än skolböckerna.

Under högstadietiden gled jag mest runt. Som jag har skrivit om i tidigare blogginlägg så hade jag väldigt svårt att lära mig och det enda roliga var att spela kort på håltimmarna och spana på pojkarna. När gymnasievalet skulle göras och man fick fundera på vad man VILLE göra med sin framtid så kom jag bara på en enda sak jag tyckte var roligt; att skriva. Efter ett plågsamt år där allt som kunde gå fel också gjorde det på medieprogrammet fick jag nog och tog många års "studieuppehåll" för att i trettioårsåldern ta mig i kragen och läsa komvux och ta mig in på universitetet.

Nu när jag är här så funderar jag;  är detta vad jag vill? Jag är glad att jag tagit mig så här långt, liksom för att bevisa för mig själv att jag inte är så värdelös som mina lärare i grundskolan försökte få mig att tro. Men det är svårt, och det är inte så roligt. Allt som rör socialt arbete, all historia, all forskning är intressant och jag känner att jag ser på samhällsstrukturen på ett helt annat sätt nu. Att börja se på ett samhällsproblem från olika perspektiv är kunskap jag inte hade velat vara utan. Socionomprogrammet lyfter verkligen fram alla sorts människor, och fördomar man haft utan att veta om det suddas bort mer och mer.

Det som inte är roligt är formen, den stela fyrkantiga formen som universitetet innebär. Jag förstår att den är utformad som den är för att passa den stora målgruppen. Ett system som ska vara rättvist och enkelt att bedöma.

Det är ju bara det... att jag hatar fyrkanter!

Jag har aldrig passat in, alltid varit liiiite fel för att passa in i den perfekta mallen.

Som så många gånger förr så fundelerar jag över livet och min roll i det. Det måste ju finnas en mening med att jag föddes som en trubbig trekant i en fyrkant på en rund jord.

Eller..?


länkar till tidigare bloggar
en riktigt ARG blogg om ramar, läs den här
seger
living in a fyrkant