Gråt!

Gråt du!
Att gråta är ett behov vi har precis som vi har behov av att skratta, fisa, sova, äta kakor och älska!

Vi gråter när vi slår oss, när vi drabbas av sorg, när vi behandlas illa, när vi är trötta, när vi är lyckliga.
En del gråter varje dag och andra tre gånger under hela sin livstid.

Själv gråter jag när jag är stressad eller när jag känner mig trög och "du-ska-inte-tro-att-du-är-någon-a´la-jante" kommer smygande. Jag gråter sällan när det är sorgligt på film, men det har hänt, en gång. Ibland vet jag inte själv varför jag gråter, tårarna bara kommer.
Det kan bero på att jag inte gråtit på länge.
Efteråt mår man bra, eller åtminstone bättre.

Om man gråter ofta och gråten inte löser något så bör man nog söka hjälp, men annars så tror jag att det är bra att gråta om man känner behovet av det.

När man gråter så blir det ofta pinsamt och jobbigt och omgivningen ska "lösa problemet" och ser det som en seger när den gråtande torkat bort sina tårar, nu ska allt bli bra ska du se.
Kan man inte bara få gråta i fred? Hur farligt kan det vara, egentligen?
- Sluta gråta nu
- Vad är det som har hänt?
- Gaska upp dig nu
- Ska jag berätta en rolig historia så att du blir glad?

Varför är det så tabu att gråta?

Jag har behov av att gråta ibland, oftast så är jag inte så ledsen utan bara lite nedstämd eller trött eller arg. Om jag får gråta en skvätt så släpper spänningarna, ungefär som att magontet går över om man bara får fisa lite, det är tydligen också tabu, att fisa, men det kan jag ta upp i något annat blogginlägg.

Så låt folket få gråta lite!