I morse under promenaden kände jag hur en osynlig hand grepp tag runt halsen och klämde till, det kom så oväntat att chocken var lika svår som andningen. Lutade mig över broräcket och kände mig som värsta dramaqueen och försökte få fram en ursäkt till maken, men det pep bara. Efter lite hostande och tårar som sprutade kunde jag fortsätta hem.
Känslan att inte kunna andas... kroppen lyder inte och om man försöker kämpa emot blir det bara värre. Det enda man kan gör är att ge efter.
Har nu kurat ner mig i soffan med kaffe och tusen projekt till skolan. Snart är det över, om några veckor är det tyngsta ämnet förbi, då kan jag nog andas igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar