torsdag, maj 15, 2014

Steve Jobs och fundelerande över samhällets mallar

Jag tog en skärmdump av mitt skrivbord och ska nu filosofera lite över innebörden i Steves ord
















Jag har aldrig någonsin älskat att studera, inte ens när jag var liten. Det enda som var roligt i skolan var att få lära sig läsa och skriva, för då kunde jag själv läsa Bamsetidningarna som jag prenumererade på och jag kunde skriva mina "händelseböcker". Man tog ett A4-papper, vek det på mitten, ritade en teckning på framsidan med en spännande titel, man fyllde två sidor med intriger och streckgubbar (nej, att rita har aldrig varit min starka sida) och på baksidan skrev man SLUT med de färgglada kritorna. Min låda hemma var proppad med såna böcker och i skolbänken fanns det fler av "mina" böcker än skolböckerna.

Under högstadietiden gled jag mest runt. Som jag har skrivit om i tidigare blogginlägg så hade jag väldigt svårt att lära mig och det enda roliga var att spela kort på håltimmarna och spana på pojkarna. När gymnasievalet skulle göras och man fick fundera på vad man VILLE göra med sin framtid så kom jag bara på en enda sak jag tyckte var roligt; att skriva. Efter ett plågsamt år där allt som kunde gå fel också gjorde det på medieprogrammet fick jag nog och tog många års "studieuppehåll" för att i trettioårsåldern ta mig i kragen och läsa komvux och ta mig in på universitetet.

Nu när jag är här så funderar jag;  är detta vad jag vill? Jag är glad att jag tagit mig så här långt, liksom för att bevisa för mig själv att jag inte är så värdelös som mina lärare i grundskolan försökte få mig att tro. Men det är svårt, och det är inte så roligt. Allt som rör socialt arbete, all historia, all forskning är intressant och jag känner att jag ser på samhällsstrukturen på ett helt annat sätt nu. Att börja se på ett samhällsproblem från olika perspektiv är kunskap jag inte hade velat vara utan. Socionomprogrammet lyfter verkligen fram alla sorts människor, och fördomar man haft utan att veta om det suddas bort mer och mer.

Det som inte är roligt är formen, den stela fyrkantiga formen som universitetet innebär. Jag förstår att den är utformad som den är för att passa den stora målgruppen. Ett system som ska vara rättvist och enkelt att bedöma.

Det är ju bara det... att jag hatar fyrkanter!

Jag har aldrig passat in, alltid varit liiiite fel för att passa in i den perfekta mallen.

Som så många gånger förr så fundelerar jag över livet och min roll i det. Det måste ju finnas en mening med att jag föddes som en trubbig trekant i en fyrkant på en rund jord.

Eller..?


länkar till tidigare bloggar
en riktigt ARG blogg om ramar, läs den här
seger
living in a fyrkant


 


1 kommentar:

  1. Men åh vad roligt :-).ska göra mitt bästa med å tipsa om träning och så ;).Kram på dej.

    SvaraRadera