En seger!

Hjärtat dunkar och andningen är snabb. Mitt slit har lönat sig.
Jag kom in på Socionomprogrammet!
Nu vet jag vad jag ska göra de närmaste tre och ett halvt åren, jag ska slita mitt hår och gråta blod och ha ångest inför varje tenta.

Jag är verkligen riktigt riktigt glad just nu. Ni som redan känner mig kan nog förstå min glädje, för er andra ska jag dra en bakgrundshistoria hur man kan bli så glad av att komma in på universitetet. I svenska 3 fick jag en uppgift att skriva om min lärstil, jag tänkte ni kunde få läsa en bit av den:

"När jag gick i grundskolan så funderade jag ofta på om det var något fel på mig. Varför lärde sig alla andra så fort, hur kunde ta till sig informationen så enkelt? Läraren stod framme vid tavlan, hen pratade om politik, matematik, geografi eller grammatik. Ibland skrev hen något på tavlan, jag skrev av, särskilt när det stod vilken sida man kunde hitta informationen i boken. 

Ingenting läraren sa var begripligt för mig, jag uppfattade vissa meningar, vissa ord. Helt plötsligt kunde läraren slänga ut en fråga till klassen, och minst femton par händer flög upp i luften. Jag stirrade med häpnad på dem.

Många gånger tyckte lärarna att det var roligt att ställa frågan till de som aldrig räckte upp handen, oftast till mig. Jag hade verkligen ingen aning om vad varken svaret eller frågan var och när jag svarade möttes jag ofta av skratt som gjorde ont, både från klasskamrater och lärare. 

Jag tog hem boken, läste den, strök under, kom ihåg vissa saker läraren hade sagt, kollade anteckningarna, jämförde och diskuterade med mina föräldrar, först då förstod jag. När jag sedan kom till skolan med min nya kunskap föll den platt, det där var ju gammalt, inget vi behövde idag. På lektionen hade läraren gått vidare med nästa kapitel och än en gång satt jag tyst på lektionen och funderade över vad alla gjorde.

Slutbetygen blev usla och skoltröttheten var enorm. Lärare och klasskompisar envisades ändå med att jag var tvungen att gå gymnasiet, det fanns inget annat alternativ. Eftersom betygen inte räckte till så blev det första året ett IV-program med grundläggande basämnen. Det var under den tiden jag äntligen fick tid att lära mig vad procent egentligen var, det var också där jag för första gången fick höra en lärare säga att jag var bra. Det slutade ändå med ett gymnasieavhopp efter endast ett år på det efterlängtade Medieprogrammet, och jag lovade mig själv att aldrig studera igen. 

Jag var arton år och fri!

I efterhand har jag förstått att det inte var min intelligens det var fel på, det var den enkelspåriga undervisningen som inte passade mig.

Jag behöver förkunskaper för att kunna ta till mig ett nytt ämne. Under komvuxtiden har jag insett att det är när jag läst på i förväg som jag bäst kan hänga med i diskussionerna under lektionerna..."

Jag vet att det finns många som är som jag, som inte tycker att det är så lätt att lära sig nya saker. Man jämför sig med andra och självförtroendet åker ner i tårna. Det är väldigt lätt att man ger upp, det är ingen idé tänker man. 

Först när jag var 32 år hade jag  fått tillbaks så pass mycket självförtroende att jag vågade mig på att söka upp en studievägledare och berätta att jag ville studera på Socionomprogrammet. För att komma in krävdes det tre terminer på komvux och läsa in behörighet och så krävdes det att jag skulle göra högskoleprovet. 

Jag gjorde TRE högskoleprov, för varje prov fick jag mer poäng och till slut kom jag upp till 0,9, det är ungefär medel, så jag påstår inte att jag tyckte det var lätt. Alla ämnen var svåra, men jag tog mig genom dem på något sätt. Min blogg är full av plugg-ångestinlägg. 

Men matte 2 var det som nästan gjorde att jag gav upp, efter två prov på rad som misslyckades totalt reste jag mig från min plats och gick gråtande därifrån. Som tur var så är komvux i Örebro underbart, jag fick förlängd termin med suveräna lärare som såg till att jag kom i mål även där. 

Så, idag kom detta besked!

Kära bloggläsare, jag kommer slita mig flintskallig, jag kommer kugga på tentor, jag kommer gråta och skrika och ni kommer få läsa om detta i tre och halvt år, hoppas ni står ut.