Det här är min historia...
Maken och jag bestämde oss för att ta ett pass på Friskis&Svettis för att förbränna några överflödiga kalorier. När vi kollade tider som passade oss hittade vi "station medel" det lät spännande och vi bokade in oss.
Glada i hågen cyklade vi iväg. När jag blippade in mig stod det att jag inte är bokad, konstigt, var så säker på att jag hade bokat in mig ordentligt. Såg att det fanns platser kvar så jag bokade igen. Samma sak hände när maken blippade in sig, märkligt. Redan där borde vi ha anat oråd, det var som i de där skräckfilmerna när lamporna blinkar VARNING VARNING men huvudpersonerna ändå går in trots att alla tittare vet att något hemskt kommer hända.
Salen låg längst ner i källaren, ett kalt rum med stora speglar överallt. Tre hurtiga ledare i röda tajta byxor var redo för att leda oss genom en timme.
Passet började med uppvärmning, de tre ledarna med de röda tajta byxorna började med dansliknande steg, höften svängde och armar lyftes. Förskräckt försökte jag följa med så gott jag kunde trots brist på koordination. Alla andra i salen hade uppenbarligen varit med förr för de följde rörelserna felfritt. Sneglade på maken och såg att han hade samma problem som jag, det var så skönt att ha honom där och vi skrattade lite åt det komiska i situationen, men sen skrattade vi inte mer.
Varje station var en minut och det var bara några sekunder mellan passen och för oss som var ovana blev det lite tumultartat när man ligger på golvet och svettas och försöker komma underfund med hur man ska göra, för att sen, när musiken byts, kasta sig upp och rusa iväg till nästa station, greppa tag i ett redskap och klura ut hur man ska göra. Det var hysteri och ingen vila.
Efter stationerna var det ett motionspass och det var nu det riktigt otäcka började. Dansstegen från uppvärmningen återupptogs och nya svåra rörelser lades till. De tre ledarna med de röda tajta byxorna var i sitt esse, de svettades och hoppade, de svängde med armarna och de sprang och sparkade med benen, Ständigt leende...
Leendet var otäckast av allt, det tog aldrig slut och jag undrade hur de kunde vara så glada. Såklart har jag hört talas om endorfiner men detta var inte normalt. Jag var rädd på riktigt!
Musiken blev intensivare och överläppen blev mindre och mindre, till slut såg man bara stora vita tänder i en jämn rad under deras näsor.
För att förklara för er vad vi har varit med om ikväll kan jag likna det vid en sektmöte. Hysteriska leenden, hög pulserande musik och ett tjugotal följare. Jag vill inte tala illa om Livets ord men jag hade nästan väntat mig att se Ulf Ekman dansa in. Händer lyftes upp mot taket, svettiga kroppar!! och så dessa leende, det tog aldrig slut, det bara fortsatte och fortsatte...
Precis som i andra sekter så följde vi bara efter, vi sa inte ifrån, vi vågade inte. Under ett kort ögonblick av klarsynthet såg jag dörren ut men jag ville inte lämna maken där, man har ju hört hur hårt anhöriga till frivilliga avhoppare straffas.
Halv åtta öppnades dörrarna och vi släpptes äntligen ut. Jag och maken tog tre trappsteg i taget för att snabbt öka avståndet mellan oss och de leende ledarna med de röda tajta byxorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar