jag tror jag tror på sommaren...

Dagen började riktigt bra, kom till universitetet och träffade en gammal kollega jag inte sett på över ett år, ska se till att dricka en kaffe med henne vid tillfälle. 

Efter ett grupparbete som flöt på riktigt bra skulle jag ta lunch för att sen sitta på biblioteket och fortsätta mitt pluggande. 

Det går några tusen studenter på skolan och de flesta verkar bli hungriga ungefär vid samma tid, jag kånkade runt på min ryggsäck som väger ungefär tjugoåtta ton ut och in mellan husen, det snöade, det var kallt. Jag var trött, hungrig och ryggen värkte. Överallt satt det glada människor i stora klungor med enorma matlådor som de skulle äta ur i flera timmar. Ingenstans fanns det plats för en Åsa! Jag övervägde nästan att äta matlådan kall inne på en toalett. Hittade till slut några klasskompisar och en plats att äta min låda på.

Efter några timmar på biblioteket där jag inte kom någonstans med mitt sökande gav jag upp. Jag var trött och frösen och ville bara hem. Mössa, vantar och termobyxor var överkurs tyckte jag, skulle ju bara sätta mig på bussen och åka hem. Bussen var mer än överfull, varje vinter, alltid samma visa! Länstrafiken i Örebro, vad tänker ni göra åt detta? 

Efter att ha nästan knuffats ut ur bussen ner i kall snödriva påbörjade jag min väg hem. Ryggsäcken försökte dra ner mig, ryggen skrek att han behövde akut läkarvård, fingrarna domnade och tröttheten hade nästan tagit över. Steg för steg närmade jag mig hemmet... Äntligen!

Stack ner mina blå pinnar till fingrar i jackfickan, greppade nycklarna. Med darrande hand lyfte jag nycklarna mot låset bara för att upptäcka att det var jobbnycklarna jag i all hast hade känt i min ficka när jag skyndade mig iväg i morse. Mina hemnycklar låg retligt kvar på bordet såg jag när jag kikade in genom vårt fönster och kände mig som "flickan med svavelstickorna". Barnen var inte hemma och maken skulle inte komma än på några timmar. Tårarna skulle ha kommit om de inte hade frusit fast på irisen. På andra sidan dörren ylade hunden. 

Jag såg framför mig hur jag signade ner på trappan och hur familjen framåt våren upptäckte mitt ruttnade lik när snön började smälta. 

Att frysa ihjäl på sin egen trapp lät inte allt för uppmuntrande så jag samlade krafter jag inte visste att jag hade och började ta mig mot den förhatliga bussen. Började med stela fingrar gräva fram termobyxor mössa och vantar, men det var nästan för sent. Alla organ hade frusit sönder. 

Under kan ske och jag fick tag i O som visade sig vara i närheten.Jag stapplade dit (ja först gick jag vilse som vanligt) och fick äntligen tag på nycklarna. Kröp hem i snöstormen och sitter nu under en tjock filt och inväntar sommaren!